29 oktober 2012

Tema Apokalypsen: Hur fort sjunker svensk ekonomi?

Det går inte så bra nu.
Speciellt industrin upplever motgångar. Frågan är om vi har hamnat i en utförssluttning som slutar i en mjuk grop eller om det är ett stup vi närmar oss.

Att Sverige har Europas starkaste statsfinanser som Anders Borg brukar säga kommer i alla fall inte att rädda jobben i den svenska industrin som är beroende av export och när industrin faller drar den massor av tjänster med sig inom service och offentlig sektor.

Hur kan vi då möta en allt tydligare Eurokris utan att det blir katastrof för tiotusentals svenska hushåll?
Är det verkligen en styrka i detta läge att hålla fast i en låg statsskuld när hushållen är belånade upp över hårfästet? Speciellt med urholkade försäkringar vid arbetslöshet och sjukdom. Ungefär var tredje arbetslös har ersättning från arbetslöshetsförsäkringen, en av tio får motsvarande 80% av tidigare inkomst.

Situationen är alltså betydligt mer allvarlig än den var vid 90-talskrisen och 08-09 krisen. En ny stor arbetslöshetsvåg kommer att förutom direkt skapa personliga tragedier indirekt spräcka hushållens skuldbubbla, framför allt kommer bostadsmarknaden att rasa. Vi ser om inte en grekisk så åtminstone en spansk utveckling framför oss.

Det finns ett litet, litet halmstrå och det är att storstadsregionerna där skulderna är som störst klarar krisen bäst. Frågan är om det duger att hänga tag i?

Att problemet är strukturellt bevisas av att bankerna tjänar 10 miljarder på bostadslån, alla kostnader inräknade. En ekonomisk kris är alltså inte statens eller bankernas denna gång, den är hushållens. Idag är långvarigt beroende av försörjningsstöd till större del beroende på arbetslöshet än på sociala problem. Samhället har vikt ner sig och varje enskilt hushåll kan inte göra mycket för att förhindra katastrofen. Det måste vara andra intressenter som griper in.

Vad kan näringslivet göra?
Här finner vi nog den globala nyckeln till krisen vi har idag. Paradoxalt nog är det produktivitetskrav och konstnadsjakt som är en stor del av ekonomins kris i Europa och USA.  Produktionen flyttar dit det är billigast att producera, men därmed minskar köpkraften på de marknader man producerar för. För att åter nå en balans är det nog nödvändigt att sänka investerarnas förväntningar på kortsiktig avkastning och satsa på långsiktighet. Finns det en kraft i näringslivet att företräda en linje där hållbarhet och socialt ansvar för de anställda går före kortsiktig vinst?

Måste syftet med företagande vara maximal avkastning, finns det något som kan kallas optimal avkastning?

Vad kan politikerna göra?
Förutom det uppenbara att investera bigtime i offentlig sektor, infrastruktur och utbildning med stor kraft så krävs kanske något väldigt radikalt. Kanske kan staten ta över lån från bankerna och använda räntan som konjunkturbroms.
Definitivt ska man istället för låglönejobb sikta på en socialt hållbar arbetsmarknad i alla led.

Vad kan facket göra?
Förutom att upprätthålla och värna kollektivavtalen och kollektivavtalens villkor kan facken se över sina tillgångar och fundera på om de går att använda mer konstruktivt än med det passiva förvaltande som finns idag. Finns viljan att stödja nya företag med en socialt och ekologiskt hållbar målsättning t.ex? Facket är ingen naturlig riskkapitalist men å andra sidan ska de värna medlemmarnas intresse och det största intresse medlemmarna har är att få jobb.

Tyvärr finns inget som tyder på att någon av dessa tre parter kommer att agera tillräckligt mycket och tillräckligt beslutsamt och defintivt finns inget som tyder på samordning vilket hade varit det allra bästa förstås.

Så jag sitter här och tittar ut på höstrusket och ser krisen växa sig allt närmare de svenska hushållen, på banken sitter de och räknar hem vinsten på människors skuldfällor.

Martin Moberg om fighten för jobben. Ola Möller om makt och ansvar. Makthavare.se om opinionsläget. Röda Berget med ett lästips om bostadspolitik. Lena Lindberg om bedrägeri på hög nivå.

AB, SvD
fler blogginlägg på NetrootsPolitometernBloggar.se 
Fler bloggar om: Politik 

3 kommentarer:

  1. Ante Johansson29 oktober 2012 18:13

    Sanningen är att INGEN får 80 procent av tidigare inkomst eftersom arbetslösa beskattas hårdare än arbetande (jobbskatteavdraget). Den högsta ersättningen är 73 procent av tidigare inkomst.

    SvaraRadera
  2. Det är politikernas fel som eldat på de uppblåsta bostadspriserna och fortsatt förse godtrogna bostadsköpare med billiga lån och generösa ränteavdrag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är sant att vi har en konsumtionsdriven ekonomi men det är inte så enkelt att det endast är politiken som ligger bakom bostadspriserna. Då hade ju en politisk lösning på problemet varit tillräcklig. Det räcker inte.

      Radera