13 juni 2013

Excelpolitik - där människor blir statistik och ledarskapet saknas

Det är väldigt lätt hänt att politik bara blir en lek med siffror. Att offentlig förvaltning handlar om att flytta kronor och ören från en kolumn till en annan.

Ett färskt exempel är budgetdebatten i regionfullmäktige i Västra Götaland där vissa debattörer mer pratade om hur man hade räknat än vad man ville göra.

Politiker kan ibland tendera att lägga ansvaret för ledning och styrning på den förvaltning man är satt att besluta över. Det politiska ledarskapet behöver därför utvecklas på de flesta håll. Det jag är rädd för är att om vi bara förlorar oss i siffror och pengar så kommer vi också förlora blicken på bemötande, medinflytande, utvecklingspotential, kreativa lösningar, innovation, entreprenörskap och viljan att ta ansvar. I det stora och i det lilla.

Jag tror att det är livsfarligt att tro att ledning är som att sitta vid ett schackbräde och lägga upp strategier. Människor råkar nämligen inte vara schackpjäser. De förändras beroende på vilka förutsättningar som ges. Inte sällan är det så att om man ger en "bonde" rätt möjligheter att bli en "drottning"så kommer det att ske. Det kan vi inte minst se på arbetarrörelsen där många av våra ledare succesivt växer med den uppgift de får förtroende att sköta. Våra folkvalda politiker är ju faktiskt som folk är mest. Kanske lite nördigare bara.

Vad jag är ute efter är att lika viktigt som vilka pengaresurser man har är vilka mänskliga resurser som finns tillgängliga. Hur man kan öka värdet av de resurser som finns? Det är det som vi brukar kalla gott ledarskap.

Tyvärr verkar den offentliga världen påminna lite för mycket om politiken på ett plan. Det är inte alltid de som är mest lämpliga som blir ledare. (Jag är medveten om att jag motsäger mig själv.) Ledare utses utifrån andra meriter än sina ledaregenskaper. I politiken tycker jag på sitt sätt att det kan vara ok eftersom vi behöver en mångfald av egenskaper bland våra företrädare. När det gäller våra offentliga förvaltningar så är det oerhört viktigt att utveckla de ledare vi har.
Tyvärr verkar det inte ha hänt mycket än eftersom vi ofta får höra att de medarbetare som är närmast verksamheterna inte känner sig sedda, behövda och lyssnade på. Det är också i dessa grupper som långa sjukskrivningar pga psykisk ohälsa växer igen.

Jag är hundra procent säker på att bra ledarskap lönar sig. I form av friskare, mer delaktig och mer motiverad personal som utför sitt jobb på ett sätt som skapar mervärden.
I mina ögon är det därför väldigt sorgligt att bevittna hur människor på många håll i Sverige idag mer betraktas som brickor i ett spel än som möjligheter för utveckling.

fler blogginlägg på NetrootsPolitometernBloggar.se 
Fler bloggar om: Politik 

12 juni 2013

Att börja på noll


När man gör kalkyler i privat verksamhet börjar man på noll och bedömer hur mycket intäkter som behövs för att utföra den önskade verksamheten. Det skapar möjlighet och incitament att höja intäkterna. Verksamhetens volym utvecklas i takt med intäktsökningen (om inte en riskkapitalist får för sig att satsa förstås). Går det dåligt kan man välja att skuldsätta sig om man tror att det är kortvarigt eller minska kostnaderna.

I offentlig verksamhet, åtminstone i stadsdelsnämnden så vet vi nästan på kronan våra intäkter långt i förväg. Eftersom vi inte heller gör några nämnvärda egna investeringar så återstår alltså att prioritera vilka kostnader som är nödvändiga för att klara uppdraget. Om nämnden bedömer att kostnaderna överstiger intäkterna så måste nedskärningar i befintlig volym göras eftersom inget sätt att höja intäkterna finns. Politikens arbete blir alltså att prioritera vilka som ska få mindre än de egentligen behöver för att utveckla verksamheten.

Det skulle vara väldigt intressant att på ett teoretiskt plan börja på noll. Att varje verksamhet fick göra en önskelista på vilka resurser de behövde för en optimal verksamhet. På kort, medellång och lång sikt. Att varje skola, förskola, hemtjänstlag och äldreboende lägger ett förslag som är baserat på vad de vill ha istället för vad de får.

Det är lätt att tro att det skulle bli mycket dyrare men eftersom sjukskrivningar pga utbrändhet och andra personalkostnader är bland de största utgifterna och en personalpolitik som fungerar minskar dessa kanske man faktiskt kan spara pengar.

Jag har på kort tid fått flera exempel på att högsta kvalitet inte alltid är dyrast. Ett är Brottkärrsskolan som har Sveriges bästa skolmat men låga kostnader. Ett annat är den benchmarking rapport som Västra Götalandsregionen gjorde som visade att hög vårdkvalitet sällan innebär de högsta kostnaderna.

Återstår att se om vi kan lyckas med det.

fler blogginlägg på NetrootsPolitometernBloggar.se 
Fler bloggar om: Politik 

Mod och eld för barnens skull




En gång var jag något av en rebell. Inte en särskilt arg men ständigt ifrågasättande och med en stor ovilja att trampa den breda vägen.

Det där har fått vika undan med åren och mina livsval har tagit mig till ett tryggt medelklassliv.

Jag har ändå tillräckligt med både kulturellt- och fuck off -kapital för att vara precis som jag vill, hela tiden. Att vara den där rebellen. Jag blir ofta besviken på mig själv att jag inte längre är det. Att jag vill passa in istället. Vara professionell. Eller trevlig.

Två personer har fått mig att tänka på mig själv på ett annat sätt sista tiden. Den ena är Evin Cetin som frågade vad jag brinner för. Det korta svaret jag gav var att jag vill att alla barn ska få de möjligheter jag hade under min uppväxt i världens mest jämlika land någonsin.
Den andra är Özz Nûjen, hans show "Dålig stämning" (finns på SVT Play 20 dagar till) fick mig att fundera på om jag fortfarande brinner.

Imorgon skall vi jobba fram de politiska prioriteringar vi i stadsdelen ska göra för 2014. Jag funderar på om jag kommer att orka stå upp för att vi ska fortsätta att ta pengar avsedda för gamla och lägga på skolan och förskolan. Att de gamla har chansen att rösta bort oss men att barnen ännu inte har någon annan röst än vår.

Jag har alltid gillat stora idéer, stora tankar, men det som är svårt är att leva upp till dem. Ghandi spann sitt eget garn och vävde sina egna kläder, han levde sin idé i det lilla och var inte rädd för någon, varken härskare eller folkmassa eftersom han såg sig själv som jämlik med alla. Han accepterade att kompromisslöshet gav fiender men såg att det också gav resultat och respekt.

I Sverige är ojämlikheten inte lika tydlig som den var i Indien, orättvisorna är färre och mindre. Ändå krävs det eld för att utplåna dem. Jag ska försöka att brinna för dem som inte har någon egen röst. De förtjänar bättre men om min eld kan vara en av många kommer den att göra skillnad.

- Posted using BlogPress from my iPad

29 maj 2013

Vad är det för politiker vi har?



Läste idag på morgonen en Demoskopundersökning som är gjord med drygt 350 landstingspolitiker i Sverige (svarsfrekvensen var 48% av 747 tillfrågade). Politikernas svar har gett följande:
En analys av vad som gör en region attraktiv visar att det allra viktigaste är nivån på landstingsskatten, följt av natur- och grönområden och tillgång till karriärmöjligheter.

Så funderade jag lite på om jag som Personliga Persson i mitt stilla sinne skulle säga tvi fast ingenting säga. Men jag kom fram till att det är nog läge att säga något:
Nivån på landstingsskatten? Allvarligt? Natur och grönområden? Allvarligt?
Västra Götalandsregionen har bland de allra vackraste naturområden som går att skåda i hela världen men just där de finns, bland Dalslands skogar och sjöar och bland Bohusläns klippor, där minskar befolkningen på många platser.
Nivån på landstingsskatten är säkert något som politiker slår i huvudet på varandra när de möts i SKL men i Västra Götalandsregionen höjde vi i januari skatten med 25 öre. Inte ett pip har hörts om att flyttlassen packas av denna anledning. Trängselskatt verkar vara något mer påtagligt som irritationsmoment om något.
När vi pratar tillgång till karriärsmöjligheter börjar vi väl närma oss sanningen. Det som hittills skapat flyttning inom landet är framförallt arbetsmarknaden. I Göteborg har flyttlassen i nybildade familjer gått från stad till förort och kranskommuner. Tillgången på bostäder vi har råd med är det avgörande för den strömmen. I politikernas ögon kommer tillgången på bostäder på en sjuttonde plats, den sista på Demoskops lista.
Det som jag själv bedömer som det enskilt viktigaste för en regions attraktivitet för människor hamnar på nionde plats. Tillgång till arbete.
Saker som anses viktigare än detta av landstingspolitikerna är tillgången till nöjen, tillgängligheten i sjukvården och väntetiderna i sjukvården.
Som tur är har jag i min region möjlighet att påverka våra socialdemokratiska politiker. För om vi som är politiskt aktiva har en bild av att det räcker att skapa naturreservat och sänka skatten för att få människor att flytta till vår region så är vi väldigt illa ute.
Sjukvården är regionens största uppdrag och den ska självklart fungera så bra och effektivt som det är möjligt men att bortse från vikten av att bygga förutsättningar för näringsliv och människor att utvecklas vore oerhört farligt för vår region. Så det gäller för oss som är politiker att skapa ett utbildningssystem som håller från vaggan till graven, att skapa infrastruktur och samarbetsarenor för företag, akademi och offentlig sektor och inte minst bostäder som nybildade familjer har råd att flytta in i på bekvämt avstånd från arbetsplatserna.
- Posted using BlogPress from my iPad

27 maj 2013

Fridolinfunderingar


Läste nyss Fokus reportage om Gustaf Fridolin. Slutklämmen är att han vill skapa ett samhälle med trygghet för barnen så att de kan växa upp i frihet.
Det är en vision jag kan dela till 100% (det kan nog de flesta socialdemokrater).
På vägen fram framställs Fridolin som lynnig, ogenomtänkt,konfrontatorisk, kortsiktig, idealistisk, oproffsig, inskränkt och inte minst naiv. Fokus jämför mellan Annie Lööf och Fridolin och tycker att han kommit lätt undan i medierna. Den lilla skillnaden mellan att vara oppositionspolitiker och departementschef verkar inte störa.

Jag har ingen färdig bild av Fridolin och Fokus hjälpte mig knappast att skapa en tydligare. Det jag slås av är hur Fridolin verkar bygga politiken från känsla och personlig övertygelse snarare än från “objektiva” fakta och opinionsmätningar. Jag har svårt att se det som något dåligt.

Att han dessutom omger sig med människor som inte passar in i mallen är också intressant. Det borde leda till att Fridolin bygger sin politik på en annan ram än den gängse men ändå verkar slutsatserna hamna nära de som utmejslats på ett mer traditionellt sätt. Det kan väl bero på två saker. Antingen är inte Fridolin så okonventionell som Fokus vill påskina eller så är slutsatsen att trygghet föder frihet en som det går att nå på många sätt och att den därmed stärks. Jag väljer att tolka på det andra sättet.