Det är väldigt lätt hänt att politik bara blir en lek med siffror. Att offentlig förvaltning handlar om att flytta kronor och ören från en kolumn till en annan.
Ett färskt exempel är budgetdebatten i regionfullmäktige i Västra Götaland där vissa debattörer mer pratade om hur man hade räknat än vad man ville göra.
Politiker kan ibland tendera att lägga ansvaret för ledning och styrning på den förvaltning man är satt att besluta över. Det politiska ledarskapet behöver därför utvecklas på de flesta håll. Det jag är rädd för är att om vi bara förlorar oss i siffror och pengar så kommer vi också förlora blicken på bemötande, medinflytande, utvecklingspotential, kreativa lösningar, innovation, entreprenörskap och viljan att ta ansvar. I det stora och i det lilla.
Jag tror att det är livsfarligt att tro att ledning är som att sitta vid ett schackbräde och lägga upp strategier. Människor råkar nämligen inte vara schackpjäser. De förändras beroende på vilka förutsättningar som ges. Inte sällan är det så att om man ger en "bonde" rätt möjligheter att bli en "drottning"så kommer det att ske. Det kan vi inte minst se på arbetarrörelsen där många av våra ledare succesivt växer med den uppgift de får förtroende att sköta. Våra folkvalda politiker är ju faktiskt som folk är mest. Kanske lite nördigare bara.
Vad jag är ute efter är att lika viktigt som vilka pengaresurser man har är vilka mänskliga resurser som finns tillgängliga. Hur man kan öka värdet av de resurser som finns? Det är det som vi brukar kalla gott ledarskap.
Tyvärr verkar den offentliga världen påminna lite för mycket om politiken på ett plan. Det är inte alltid de som är mest lämpliga som blir ledare. (Jag är medveten om att jag motsäger mig själv.) Ledare utses utifrån andra meriter än sina ledaregenskaper. I politiken tycker jag på sitt sätt att det kan vara ok eftersom vi behöver en mångfald av egenskaper bland våra företrädare. När det gäller våra offentliga förvaltningar så är det oerhört viktigt att utveckla de ledare vi har.
Tyvärr verkar det inte ha hänt mycket än eftersom vi ofta får höra att de medarbetare som är närmast verksamheterna inte känner sig sedda, behövda och lyssnade på. Det är också i dessa grupper som långa sjukskrivningar pga psykisk ohälsa växer igen.
Jag är hundra procent säker på att bra ledarskap lönar sig. I form av friskare, mer delaktig och mer motiverad personal som utför sitt jobb på ett sätt som skapar mervärden.
I mina ögon är det därför väldigt sorgligt att bevittna hur människor på många håll i Sverige idag mer betraktas som brickor i ett spel än som möjligheter för utveckling.
Ett färskt exempel är budgetdebatten i regionfullmäktige i Västra Götaland där vissa debattörer mer pratade om hur man hade räknat än vad man ville göra.Politiker kan ibland tendera att lägga ansvaret för ledning och styrning på den förvaltning man är satt att besluta över. Det politiska ledarskapet behöver därför utvecklas på de flesta håll. Det jag är rädd för är att om vi bara förlorar oss i siffror och pengar så kommer vi också förlora blicken på bemötande, medinflytande, utvecklingspotential, kreativa lösningar, innovation, entreprenörskap och viljan att ta ansvar. I det stora och i det lilla.
Jag tror att det är livsfarligt att tro att ledning är som att sitta vid ett schackbräde och lägga upp strategier. Människor råkar nämligen inte vara schackpjäser. De förändras beroende på vilka förutsättningar som ges. Inte sällan är det så att om man ger en "bonde" rätt möjligheter att bli en "drottning"så kommer det att ske. Det kan vi inte minst se på arbetarrörelsen där många av våra ledare succesivt växer med den uppgift de får förtroende att sköta. Våra folkvalda politiker är ju faktiskt som folk är mest. Kanske lite nördigare bara.
Vad jag är ute efter är att lika viktigt som vilka pengaresurser man har är vilka mänskliga resurser som finns tillgängliga. Hur man kan öka värdet av de resurser som finns? Det är det som vi brukar kalla gott ledarskap.
Tyvärr verkar den offentliga världen påminna lite för mycket om politiken på ett plan. Det är inte alltid de som är mest lämpliga som blir ledare. (Jag är medveten om att jag motsäger mig själv.) Ledare utses utifrån andra meriter än sina ledaregenskaper. I politiken tycker jag på sitt sätt att det kan vara ok eftersom vi behöver en mångfald av egenskaper bland våra företrädare. När det gäller våra offentliga förvaltningar så är det oerhört viktigt att utveckla de ledare vi har.
Tyvärr verkar det inte ha hänt mycket än eftersom vi ofta får höra att de medarbetare som är närmast verksamheterna inte känner sig sedda, behövda och lyssnade på. Det är också i dessa grupper som långa sjukskrivningar pga psykisk ohälsa växer igen.
Jag är hundra procent säker på att bra ledarskap lönar sig. I form av friskare, mer delaktig och mer motiverad personal som utför sitt jobb på ett sätt som skapar mervärden.
I mina ögon är det därför väldigt sorgligt att bevittna hur människor på många håll i Sverige idag mer betraktas som brickor i ett spel än som möjligheter för utveckling.
Fler bloggar om: Politik
